I århundraden levde kustbefolkningen övervägande av lantbruk, handel, fiske och jakt m.m. Fisket och lantbruket kunde ordnas i cykler så att man fiskade under de perioder då lantbruket stod stilla.

Havsförhållandena i Jammerbugten krävde otaliga människors liv. Orsaken var de många förlisningar som skedde längs kusten där det ofta går en stark ström samtidigt som den västliga vinden förde båtarna in mot kusten. Själva namnet ”Jammerbugten” hänvisar till alla de som fick sätta livet till.

Från ca 1852 och framåt etablerades räddningsstationer längs hela kusten. Stationerna var röd-vita med en flagga på portarna. Räddningsstationerna bemannades av lokala människor med stor kunskap om havet. Ett bärgningslag stod för bärgning av båtens last och det fick de bra betalt för. Under goda år kunde det ge mer än fisket. Befolkningen vid jammerbugten försökte så fort tillfälle gavs, så säger i alla fall ryktet, att få del av det strandade godset innan det hittades av strandfogden och sattes till försäljning på auktion för att ge pengar till statskassan. 

Handelsstadsprivilegierna innebar att städerna hade monopol på nästan all handel. 1686 fick dock kustborna kungligt brev på att de hade rätt att gå iland med skuta eller fiskebåt mellan Klit møller og Løkken. Orsaken var att det saknades virke, vilket fanns i Norge, och norrmännen saknade spannmål och lantbruksprodukter, vilket man hade i Vendsyssel och Thy.

Sjöfartshandeln gav pengar och sysselsättning till trakten. Utöver sjöfartshandeln hade köpmännen också butik. Det var ofta stor omsättning eftersom de bönder som sålde sina varor också köpte med varor hem igen. Handelsgårdarna fungerade också som värdshus där man kunde få mat, dryck och övernattning.  

Det finns spår efter sjöfartshandeln i bl.a. Løkken och Blokhus där några av handelsgårdarna fortfarande existerar. Flera av dem har byggts om till hotell. I de mindre kustsamhällena finns fortfarande flera handelsgårdar som man drev sjöfartshandel ifrån. De flesta ställena är packhus, de som låg i sanddynerna har rivits eller använts till andra byggnationer.

Sjöfartshandeln hade sin blomstringstid under mitten av 1800-talet, men efter 1871 flyttades handeln längre in i landet och sjöfartshandeln vid kusten miste gradvis sin betydelse. På många håll tog fisket över som den huvudsakliga sysselsättningen för kustbefolkningen.

Under första halvan av 1800-talet började det dyka upp främmande gäster i kustsamhällena. De första som reste till denna avkrok av Danmark långt bort från Köpenhamn, både geografiskt och psykologiskt, var författare och målare. Deras berättelser från sina resor resulterade sedan i att andra från överklassen reste till trakten. Mest kända i detta sammanhang är målarna som åkte till Skagen och skildrade folklivet genom sina målningar, men konstnärerna har hållit till längs hela kusten.

Under sista halvan av 1800-talet var läkarna av den uppfattningen att frisk luft och havsbad var bra för hälsan. Man menade att många blev sjuka av luften i städerna, där det ofta gick epidemier, vilket tillsammans med en allmänt dålig hygien medförde stor dödlighet.

Den förmögna delen av befolkningen började därför åka ut på landet om somrarna och det var också de som följde i konstnärernas fotspår på Nordjylland. Det var dock inte bara danskarna som hade semester vid kusten utan många utlänningar började också komma. Att exempelvis resa till kurorter var inget nytt i de kretsarna. I Tyskland åkte man till hälsohem redan på 1700-talet. 

Framförallt var det den friska luften som lockade men under 1800-talet sista hälft blev det också allt vanligare att bada i havet. I början var det bara sommargästerna som badade medan lokalbefolkningen tittade förundrat på. De hade redan från barnsben lärt sig att ha stor respekt för havet så de nöjde sig med att njuta av den friska luften under middagen. Men ibland fick barnen lov att vada lite i strandkanten.

Det var inte modernt att vara solbränd så på stranden kunde man hyra speciella korgstolar som gav skugga medan man samtalade med varandra. Speciella badvagnar hade också inretts som man kunde byta om i före och efter badet. I början drogs badvagnarna ut i vattnet, men så småningom när fler och fler gäster kom, blev badvagnarna till badhus som stod fast på stranden.

Badhusen var en fast del av strandlivet och badhotellen längs kusten hade alla sina egna hus till gästerna. På vissa ställen betalade man för att få använda badvagnarna/husen och det fanns också baddräkter för uthyrning. Oftast var det en äldre fru eller ett äldre äkta par som passade badhusen och tvättade badkläderna och hängde dem på tork till nästa badgäst.